Igår slog det mig, jag kommer kanske aldrig komma hem igen till mitt flickrum för att bo där under en längre tid. Jag kommer kanske aldrig komma hem igen till mitt flickrum och se att det är fullt möblerat, klädstången är fylld med kläder eller att sminkbordet är fullproppat med för mycket smink.

Jag har ju flyttat hemifrån.

När jag numer kommer hem till mitt rum hos mina föräldrar känner jag knappt igen mig. Jag är alltid mån om att göra mig hemmastadd där jag är. Oavsett om jag sover på hotell eller flyttar, är jag noggrann med att det ska kännas som ett hem för mig, för annars trivs jag inte. Och mitt rum hos mina föräldrar är nästan helt tomt nu. Det utrymmet känns främmande och inte alls tilltalande längre, jag som alltid har älskat mitt rum. Min trygga punkt i vardagen, att få komma hem till sitt rum på kvällarna och lägga sig i sin säng som man älskar. Ni känner nog igen er.

Nu har jag ett nytt rum, där jag känner mig hemma. Men mitt gamla rum består, vilket det nog kommer göra sålänge inte mina föräldrar flyttar ifrån huset. Och, antagligen kommer jag vänja mig mer och mer för varje gång jag kommer hem till det - att det inte kommer bli detsamma igen. Jag kommer skapa nya utrymmen som jag kommer att kalla för hem i framtiden, och jag vet att jag kommer trivas även där. Det är bara en så lustig känsla att jag aldrig mer kommer komma hem till det där rummet och ha det som det alltid ha varit.

Det känns som att jag snart kommer komma hem till mina föräldrar igen och bo där med dem, men med största sannolik kommer det inte att ske. För jag kommer, som det ser ut just nu, i januari förtsätta att testa mina vingar - denna gången i Stockholm. Förra veckan var det som att hälften av mig ville flytta dit (längre ifrån allt jag kallar hem) och andra hälften av mig ville dra sig tillbaka till mina föräldrars hus där jag tillbringat en stor del av min uppväxt. För, är min uppväxt verkligen klar än? Är jag vuxen nog vid 19 års ålder att flytta hemifrån permanent?

Men samtidigt känner jag, testar jag inte så kommer jag ju aldrig få veta.